Norrländska Korrespondenten – 29 september 1868, sida 2

Fröken de Watteville. Ötversättning från Franskan af W—g. (Forts. fr. n:o 76). — lIllvarföre det, mitt älskade barn? svarade grefvinnan, tryckande sin dotter i sin famn. — Ilvarföro? . . . . Min Gud, jag kan icke svara er det. Men en aning säger mig, att denne man med skärpet icke vill oss annat än väl; med ett ord, försynen vill kanske icke tillåta att två stackars qvinnor, som aldrig gjort något ondt, skola utsättas, utan försvar, för de förskräckligaste olyckor. — Måtte himlen höra och bönhöra dig, min älskade dotter! Hoppet är någonting godt och ljuft, och bönen är en pligt för christligt sinnade själar. Mor och dotter iakttogo tystnad under några ögonblick; men då man såg den nästan omärkliga rörelsen af deras läppar, de tårar, som tillrade från derag ögon, och den undergifvenhet, som afspeglade sig i deras ansigten, kunde man lätt förstå att de vände sig till himlen med de mest brinnande böner. Man anlände till Versailles om natten; gallerportarne åt St Cyr-sidan voro bevakade af nationalgardister, som vid åsynen af det trefärgade skärpet och gendarmerne låto vagnen passera.