Norrländska Korrespondenten – 29 september 1868, sida 2

blick derefter hade de uppstigit i vagnen, som genom avenue de Paris tog vägen till hufvudstaden. Fröken de Vatteville sökte med ögonen den okände, som hennes mor och hon hade att tacka för några timmars hvila, i stället för att nödgas i ett enda sträckande färdas en lång väg; men det var endast gendarmerna, som redo brevid vagnen. Grefvinnan märkte sin dotters oro; hon anade orsaken dertill, men aktade sig väl för att tala till henne derom, för att icke föröka hennes farhågor. Man reste sålunda ända till dagens inbrott; i anseende till den tidiga timman, mötte man endast högst få vägfarande på de vägar, man passerade, och följaktligen var man mindre utsatt för beskymfningar än dagen förut. Men man närmade sig Paris. Huru skulle man väl der blifva emottagen? Vid denna tanke sammandrogos de ädla resandes hjertan af en förfärlig ångest. Plötsligen blef man vid krökningen af en alle varse en ryttare, som red i starkt traf och kom, för att sätta sig i spetsen för bevakningstruppen. — Det är han, det är han! utropade på en gång de båda fruntimren. Gudvare lofvad! Några ögonblick derefter drog ryttaren åt sig tygeln och, böjande hufvudet, utan att aftaga hatten, som han tvärtom neddragit ännu mera öfver