emigrerade adeln undsättning och underrättelser. Familjen de Vatteville var, med ett ord, en aristokratisk familj, och slottet ett tillhåll för förrädare och konspiratörer; dessa menniskor voro värre än dem, som man förklarade misstänkta. Man torde påminna sig att just vid samma tid grefvinnan medlade till Bernards förmån hos presidenten i distriktet. Det behöfdes icke mera än den uslingen Bernads förtal, för att neddraga olyckstormen öfver dessa tvänne, i alla hänseenden så hedervärda fruntimmers hufvuden, och deras namn blef inskrifvet en vacker morgon på den förfärliga listan, i följd af en öfverläggning inom revolutionskommitteen i Montfort Amaury. Det var, såsom vi redan känna, Georg, hvilken förde denna olycksfulla underrättelse till grefvinnan. En timme derefter inställde sig en municipalembetsman, åtföljd af tre gendamer, vid porten till slottet Bel-Air och blef insläppt. — Medborgarinnor, sade han till de förskrämda qvinnorna, i lagens namn förklarar jag er i arresteringstillständ. Ni hafva en half timmes tid på er att laga er i ordning. Vi hafva befallning att föra er till Paris. — Vi äro förlorade! utropade fru de Vatteville, omfamnande sin dotter. Georg hade i början stått orörlig,