Norrländska Korrespondenten – 22 september 1868, sida 4

Jag stod en gång på en höjd, llädd med gles halfwuxen löfskog. På ena sidan låg spegelllar en större sjö med skogtlädda öar, på den andra sädesbärandå fält, bes gränsade af reslig tallskog. Det war i wårens wackraste tid. Morgonsolen strödde sitt guld öfwer daggfriskt gräs och på de nyutslagna löfwen med klara wattendrop: par i fina skålar. Luften war fylld af mällutt, och def sångarskara täflade i gladtigt qwitter. — Sallan har tuanslan af det herrliga i Guds fria natur få gripit mig som då. Med hänförelse inföll jag: Om du, Allsmågtige, ej är, hwem skapte och på händren bär den stöna wida werlden! Pfs. 5, v. 2 och 35). Sent glömmer man fådana ftunden.