Norrländska Korrespondenten – 22 september 1868, sida 2

0. s. v.; en mängd motioner, somliga förnuftiga nog, andra lidelsefulla och häftiga, korsade hvarandra vid dessa sammanträden, der den hetsigaste och orimligaste talaren ofta fick åhörarne på sin sida. Från Paris hade detta mode spridt sig till köpingarne och byarne! den simplaste samling af kojor hade sin klubb. Bernard, den föga samvetsgranne tjenaren, värdshusens hvardagsgäst, och som nästan aldrig egde ett öre, hade redan från första början uttalat sig för ytterliga mått och steg. Fallen för heroiska medel, hade han i klubbens upproriska debatter inkastat hela ursinnigheten hos en afundsjuk själ, med brinnande ifver eftersträfvande den förmögenhet, som han icke egde, och hvaraf några privilegierade ännu voro i åtnjutande. Georg, god son, flitig arbetare, men upprigtig republikan, icke af egennytta, utan af öfvertygelse, glömde aldrig vid början af sina tal att åberopa den politiska frihetens stora grundsatser, ploklamerade 1789; men innan han slutade var det hans ständiga omsorg att vädja till ordningens och hederns begrepp; hvilka, enligt hans tanke, alltid borde ligga till grund för ett folks sträfvanden, som hade bestämt sig för att återeröfra sina rättigheter. Om dessa i oratoriska täflingsstrider Bernard också understundom vann på sina sida några hetsiga grillfängare,