Fröken de Natteville. Öfversättning från Fraanskan af W—g. (Forts. fr. n:o 74). Det var i detta ögonblick, som Bernard åter visade sig. Georg, son till den förpaktare, som förlorat mest gick med stora steg öfvor platsen; det tycktes som han sökte någon. Ett tutre blef han varse Bernard och skyndade fram emot honom. — Medborgare sade han, tillåt mig att trycka er hand. Sedan någon tid tillbaka hade benämningen medborgare kommit i bruk. Bernard studsade på en gång förargad och förvånad; på hans ansigte målade sig tillsammans med förvåning liksom en känsla af ovilja, som han icke kunde dölja. Emellertid utsträckte han efter någon tvekan handen, hvilken den unge mannen, som tilltalat honom och som blifvit en smula tillbakadragen efter den så föga uppmuntrade enthusiasm, han visat, tryckte eller, rättare sagdt, vidrörde med en temligen kall uppsyn. — Jag ville, herr Bernard, sade Georg, frambära, jemte mina egna tacksägelser, min fars och alla innevånares i vår stackars by. Bernard, som man sålunda envisa