astonhwila oc den glada tillfredsftällelfen att hafwa warit sin egen lyckas smed. Hwillen angenäm dag då man igenlöst sin sista förbindelse och kunde med full låg falla det älskade hemmet sitt eget. Stulle det förundra någon, om gubben då och då i sin ensamhet njöt i förtid, mid åtansan på denna dags snara möj lighet, och beräknade ungefärliga afftåndet till denna efterlängtade dag? Men denna dag skulle aldrig för honom upp: gå. En feenförändring inträffade med ens: allt blef mörkt, fom i den tillslutna grafwen, och sjelfwa det annars feglifwade hoppet utandades sin sista suck. Ar han då död, denne ordningens wän, denne gengångare från en längesedan hänfmunnen tid? frågar min läsare. Nej, ty wärr, lefwer han ännn. Ar han dårub bad till finnes? Jcke ens detta; förnuf: tet wisar honom allt för klart den hem ffa werkligheten. Men säger du: lära herr Jöns, lägg då icke mig, d. w. s. min nysitenhet, på sträckbänkenn Hwad är orsalen till denna plötsliga wändning? En twå tums lång träpinne, klen som en tandpetare. Hwad will detta säga? Jo, att det spöke fom wi kalla olycka, hade antagit skepnaden af en helt liten pinne med en röd nattmössa på en — en trästicka, och i denna gömde sig, ännu bunden, en förfärlig fara. Man hade nemligen en liten bit mosse; äfwen denna skulle ombyta natur och blifwa fruktbäI rande. Till den ändan antändes den mossbelupna jordremsan en lördageafton i sistlidna Augusti månad, och brann helt trögt och stilla. På föndagen närmare middag, gynnad af sol och några wind tårar, sprang elden, under ett obewakadt ögonblick, letande öfwer gränsen från tufwa till tufwa, och när några få personer hunnit dit, hade den redan ätit fig till mer och mer krafter, sick snart jättestyrla, wäxte och utbredde fina förfärliga rosenröda wingar, och gäckade den sednare ankomna folkmängdens alla betwingningsförsök och framryckte i wildaste fart och med ett dån som om sjelfwaste Thor gjort sin inspettionsresa genom rymden. Den hade nemligen redan i raseri begiswit sig till skogs och flög genom natt och rag öfwer skogar och dungar, öfwer berg och dalar, ja öfwer fielfwa wattnet, alltjemt framåt, och wäldiga träd, underminerade af qwardröjande småeldar, brusto mid roten som lålstockar, och rullade sig i aslan för den förfärlige jätten. Detta hungrande widunder slukade allt fom låg i def wäg: upphuggen famn och kolwed, wirle, foloch andra lador med deras innehåll, och der gärdesgårdar förut stått, fåg man blott linier på marten af den finaste aska. Öfwerallt framwältrade kolossala eldböljor, i wild lek jagande hwarandra, och lemnande efter sig en mark, förbränd till alfwen och swart som sorgen. Man mill weta, att 12 hus dels för menniskor och dels för boskap uppgingo i rök. Något menniskolif spilldes icke, men flera woro nära att omlomma i de widt och bredt swepande lågorna. Man håller före att 30,000 dagswerken anwändts wid denna storartade eldsfara, och de mång: saldiga tusentals menniskorna, när elden war i fin högsta ftyrta, ehuru arbetande till maktlöshet, stodo der små och obetyd: liga, såsom dockorna i ett skuggspel. Iatten fanns fällan för de törstande menniskorna, än mindre till släckning, oc öfwer den grunda ån sprang elden qwickt in i Kårgstads skogar. Endast egaren af Södra Areda, fom förstod på riktningen att besten skulle göra honom ett besök, hade hunnit anskaffa slangsprutor och kopiösa wattenqvantiteter för emottagqninz gen, men liksom anande detta och ingen wän af dusch och lallt emottagande, wek han der något till sidan utan påhelsning. Till all denna olycka är Per Måns: sons tändsticka och skäppelandsmosse or: saten, och då mångfaldiga röster ropa öfwer gubben, korsfäst! korsfäst! få flipper han wäl icke ifrån, förrän han fem nat ifrån fig både fin lägenhet och fyrfo läpp. Emellertid fe wi att wår egen tlotskap och wårt arbete är icke allt, och många äro de som med Job kunna säga: Herren gaf och Herren tog, wälsignadt — — — Am aan sad DD QQ. AM