Bernard drog med sig den massa af innevånare från Bel-Air och Montfort, som, uppväckta af larmklockornas ljud, redan hade lemnat sina sängar. Efter två timmars ihärdigt arbete hade man blifvit herre öfver elden. Men ack! Olyckan inskränkte sig icke dertill att en ladugård och en arrendegård blifvit lågornas rof; branden utbredande sig från hus till hus, hade fattat uti halmtaken och förorsakat en verklig förrödelse. Flere familjer voro ruinerade; dessa stackars menniskors husgeråd, kläder och äkerbruksredskap hade gått förlorade. Olyckan hade antagit proportionerna af en allmän olycka. Midt under tumultet hade man bemärkt, såsom den der särdeles utmärkt sig, sonen till förpaktaren, hvars egendom mest lidit. Under det att fader Mathien, den ifrågavarande landtbrukaren, var djupt nedslagen och nästan utom sig af sorg och förskräckelse, hade hans son Georg, tack vare hans kallblodighet, hopsamlat det förvirrade och kringspridda folket samt förekommit ännu större olyckor. Den hederlige unge mannen hade icke blott tänkt på att rädda sin faders hus, utan han hade äfven med den största försakelse och med egen lifsfara bisprungit sina förfärade grannar, hvilka den oförmodade olyckan bragt till det största elände. Georg, uppträdande