Norrländska Korrespondenten – 18 september 1868, sida 2

vinnan de Watteville, enka efter för detta generalmajoren i konungens af Frankrike arme grefve Florestan, och som i denna berättelse kommer att spela en vigtig roll, lefde efter sin makes död ett tillbakadraget lif och bebodde Bel-Air med sin dotter Helene, en tjusande ung flicka om sjutton år och skön som en engel. Dessa båda, med lika ädla, som för alla lidanden deltagande själar och hjertan begåfvade fruntimmers lif förflöt under utöfningen af en outtömlig välgörenhet och den glädje, man känner öfver det goda man gjort. Mild och god mot sitt folk, hade fru de Watteville ännu helt kort före de händelser, som vi nu komma att berätta, gifvit ett nytt bevis på sitt vanliga saktmod. En af hennes tjenare, vid namn Bernard, föröfrigt en å fosterlandets vägnar ganska väl begåfvad yngling, men med mycket oordentliga seder och temligen utsväfvande, hade ådragit sig sin så fogliga och mot sin betjening så milda herskarinnas missnöje. Denne Bernard nöjde sig icke blott med att på sina lediga stunder jaga eller, rättare sagdt, idka tjufskytte på grannarnes egor, utan han öfverföll äfven gerna med hugg och slag landtmänner och hade i hela orten förskaffat sig ett ganska dåligt rykte. Slutligen fick man en vacker dag på Bel-Air veta, att herr Bernard, sedan han råkat i gräl med