Norrländska Korrespondenten – 18 september 1868, sida 2

men sedan på höjden af Tripoli återtagna af en Malteserriddare, som förde befälet å en af ordens galerer, hade dessa två fältslängor blifvit af den unge kapitenen gifna, såsom en ärorik familjetrofe, till hans vördnadsvärda tante, enkefru grefvinnan de Watteville, som då var egarinna till slottet BelAir. Men vid den tidpunkt, då de händelser, hvilka äro föremål för vår berättelse, försiggingo, utsände dessa krigsredskap, efier att hafva i fjerran utslungat döden — såsom man uttryckte sig i detta den beskrifvande poesiens århundrade — till besvarande af nejdens echon icke annat än muntra och dundrande saluter, till firande af slottsherrarnes födelsedagar. Grefvarne de Wattevilles familj räknade sina anor ända från feodalismens första tider; förbunden med grefvarne de Montforts familj, under hvars öfverlänsrättighet den befann sig, var dess förhållande till densamma mera vännens än vasallens. Vid slutet af adertonde seklet hade grefvarne de Watteville fått i sin egostörsta delen af sina mäktiga allierades gods, och det måste erkännas, att de icke begagnade sig af sitt mäktiga inflytande till annat, än att omkring sig skapa lycka och lyckliga. Det anseende för menniskokärlek, som denna hedervärda familj rättvisligen förvärfvat sig, omgaf dess namn liksom med en helgongloria. Fru gref