Norrländska Korrespondenten – 18 september 1868, sida 2

kedja, som hängde bredvid slottets hufvudingång, och ringde af alla krafter på den klocka, som var ämnad att tillkännagifva besökandes ankomst. Fru grefvinna, fru grefvinna! skrek han med flamtande röst. Hvar är hon? Portvaktaren, en hedersman från Franchecomte, hastigt uppväckt kom ut med tunga och osäkra steg, småsvärjande och gnuggande sig i ögonen, som ännu voro tunga af sömnen. — Hvad står på, hvad är å färde? Ar elden ännu lös i Galluys? utropade han med hes röst, värdig en cerberus, och öppnade den tunga ekporten. — Herr Georges! utropade han med en förvånad och häpen uppsyn. — Ja, det är jag, min bäste Wilhelm. Skynda dig attföra mig till fru grefvinnan! Då den klumpige mannen, förbluffad och drumlig, icke rörde sig ur stället, störtade den unge mannen framåt och med några språng uppnådde han de rum, der han visste, att han skulle blifva emottagen. Damerna de Watterille sysselsatte sig helt lugnt och fredligt med några fruntimmersarbeten: modren broderade och dottern fullbordade ett tapisseriarbete. Vid det namn, som anmäldes för dem utaf en af betjeningen, upplyftade de lifligt hufvudet, men fingo icke tid att fråga.