Norrländska Korrespondenten – 18 september 1868, sida 2

en af förpaktarne i Menuls, en by, belägen i granskapet af Montfort, hade till den grad slagit den stackars mannen, att denne slutligen, dukande under för öfverväldet, dignat till marken, simmande i sitt blod. Bernard försökte att fly undan, men blef gripen och insatt i arresten vid Montfort. Vid underrättelsen att den oförbätterlige Bernard, som så ofta förbrutit sig, men lika ofta erhållit förlåtelse, blifvit arresterad, blef fru de Watteville både förtretad och bekymrad. Hennes förtrytelse härledde sig från hennes fasa för allt, som liknade ett bratt, och hennes bekymmer förorsakades af det sorgliga öde, som kanske i framtiden väntade en ung man, hvars lastbara vanor tycktes föra honom, genom en olycklig böjelse, till hans undergång. Grefvinnan lade sig utför sin tjenare. Men grefvinnan de Wattevilles så goda och christliga själ skulle smärtas på ett ännu grymmare sätt. Otacksamheten är det smärtsammaste sår, som kan tillfogas ädla hjertan. En afton, några dagar efteråt sedan fru de Watteville blifvit underrättad om de händelser, hvilka vi komma att berätta, kom en ung man springande till slottet Bel-air i ett ytterst upprördt tillstånd. Blek, nästan andlös, störtade han fram till den ståltråds