fan, den 0on, öfverväldigad af sina känslor, ånyo nedsjönk. Om få ögonblick reste hon sig dock utropade: Nej, nej, det är intet misstag! Var ni ej i Paris vid denna tiden för tvenre är sedan?9 Jag stammade: jo! vJag visste väl att mitt öga ej kunde svika mig! O, jag såg er då en gång på Elyseiska fälten, under det jag var ute och promenerade till häst, men denna enda gång var tillräcklig att bestämma mitt lefnadsöde. Er sköna bild, edra ädla drag hafva sedan ständigt sväfvat för min syn — och jag svor genast att ega er — eller dö. Ni förundrar er, med skäl, öfver denna besynnerliga bekännelse af en qvinna, men jag har alltid varit excentrisk. Ung, fri och skön, enligt hvad smickrare säga, dertill egarinna af en mer än kunglig förmögenhet, ansåg jag mig hafva rättighet att sjelf välja en make. Jag såg er och mitt beslut var fattadt. Men ack! oaktadt de mest trägna efterforskningar, var det mig omöjligt att fa nagon vidare upplysning om er, ehuru jag utlofvat 10,000 pund sterling till den som kunde skaffa sådana. Någon gissade emedlertid att ni var tysk. Jag genomreste hela Tyskland, forskade och sökte, alltid förgäfves, hvilket ej heller var underligt, då jag ej ens kände ert namn. Slutligen sade mig min goda engel i