ska vagnen, dragen af dessa präktiga skånska hästar, med ryggar, hvassare än en lancette. Det var således icke underligt, att jag erfor en känsla af obeskriflig belåtenhet, hvilken ännu mera ökades under intressanta samtal med min skjutsbonde, en af desse genialiska skåningar, som alltid måste väcka en resandes föroch beundran. O, hvilken ädel menniskoras, dessa skåningar! Graciösa som kattor, snabbfotade som hjorten, modiga som lejovet, känsliga och lättrörda som krokodilen och poetiska som näktergalen, hvilken slår i deras bokskogar. Förtjusande skåne! icke med orätt kallar man dig den dråpligaste ädelstenen i Sveriges konungakrona. Måtte du alltid hafva så varma loftalare som du förtjenar. Men nu till berättelsen. Vid min ankomst till Hurfvars slottslika gästgifvaregård såg jag i den stilla, liljedoftande, manbelysta sommarnatten, en stor, präktig, Engelsk resvagn stående på borggårllens. En lifkusk med ysilfverfrack, och vguldbyxorp höll på att pyssla i vagnen samt derifrån uttaga åtskilliga askar och lådor. Jag spräkade honom an, på engelska nalurligtvis, men jag vill likvisst här åätergifva samtalet på svenska. Sir! hvem åker i denna vagn?9 — En ung Lady, Sir!o — Ensam 20 — knsam Ö — År hon vacker?? — Som en engellio — Rik? — Som