Krig eller fred? Det skulle wara löjligt, om derunder ej låge någon allwarlig menina, att så wäl franske kejsaren som hans ministrar och andra embetsmän begaagna alla möjliga tillfällen, wid resor, wid äfwen de ringaste offentliaa tillställningar, fommus nalrådens öppnande m. m., att tala om fredens fortbeständ ech att afgifwa före säkringar om att allt skall göras för dess bibehållande, — oftast wisserliaen under wissa förutsättninaar, med iakttagande af Frankrikes ära, jör det närwaran be o. s. w., men fredsförsäkringar af gifwas rock. Detta officiella idislande wid snart sagdt alla möjliga och omöje tiga tillfällen kan ej annat än förefalla högst besynnerligt eller werkan än just det motsatta eller att misstånka att det dock ej torte wara så alldeles helt med fredsförhoppningarna, vå det anses nödigt att i tid och otid framhålla dem. Eller är det den aåts fulle mannens på franska tronen afsigt att hålla sinnena i en wiss spänning för att afleda deras uppmärksamhet från andra håll? Om få är meningen, synes det äswen lyckas förträffligt. En annan manöver, fom ligger Åt samma håll och säkerligen äfwen werkar samma resultat, är följanre: J Paris utgifwas twå tidningar Pays och Cons ftitutionel, hwilka egas af samma aktier bolag, hafwa en gemensam rirektör, bägge understödja kejsarrömet med största ifwer, äro beage halfofficiella ech taga såleres inspirationer från regerin. gen och på Napoleonsdagen weterfors af dem den äran att en af hwarderas redaktörer dekorerades med bederslegionen. Dessa tidningar kunna således bäda yttra sig med mycken auktoritet. När re, såsom nyligeen warit hänrdelsen hafwa annan