Norrländska Korrespondenten – 11 september 1868, sida 2

tycktes icke vara vidare ledsen öfver att få vittnen till sin säkra seger. Låt dem komma b sade han till Beautrubin. Men plötsligt bleknade han och rynkade ögonbrynen; han såg på den gata der Jacqueline bodde, madame Firmin och Louis, hvilka ända tills nu stannat qvar hos flickan och nu återvände hem, talande på en gång och fort, liksom öfvermåttan glada menniskor. I detta ögonblick var mötet med Jules moder och broder, och den glädje som röjde sig i deras ansigten, hvarken ett lyckligt minne eller ett godt förebud för LouspillacC. Han började svära och sade till Beautrubin: Guds död! ser ni, Beautrubin? Vår intrigante parisare har icke förlorat sin tid. Nåväl, han har gjort rätt. Jag skall visa honom att han verkligen icke hade någon tid att förlora, Han yttrade icke ett enda ord mera, förrän han kom fram till qvarnen. Det vore likväl något djerft att påstå, att han reflekteradt. Quoniam och de andra nyfikna personerne vågade icke följa dem ut på slätten, men de följde efter på afstånd och höllo sig gömda under träden vid landsvägen. Klockan var nu nära sex och dagen började aftaga. Georges satt på en bänk i bersån och var sysselsatt med att försegla sina