låter andra bedöma fina föräldrar, nös jer fig med dem, sädana fom de äro, och anser fig aldraminst hafwa rätt att dem öfwergifwa. Kyrkan skall man deremot hafwa rätt att för def många bristers skull antingen efter ens eget hufwud omdana, eller, om den ide läter omtana fig, till och med öfweraifwa. Hwad fom i de lägre områdena ide tan wara rätt, det skall wara rätt i det högsta. Nog ligger häri en färlefslögbet mot kyrkan, men denna har mår hända någon ursägt deri, att den ej af fig sjelf är fullt medwetande. Allt fom medwetandet klarnar wäxer kärleken. O, att både inom denna förfamling och allt: städes utom densamma medwetandet allt: jemt måtte klarna, kärleten alltjemt måtte wäxra! Hos of alla behöfwes både i det förra en alltjemt wäxande klarhet och i den sednare en alltjemt wäxande kraft. Må de uppifrån of intas! Och stänkas de oss uppifrån, få funna wi på det rätta sättet helsa hwarandra med färlek. Och då funna mick helsa hmwarandra med glada förhoppningar. Kär: teten fer ide blott tillbaka på det gora, fom blifwit skänkt, den fer oc framåt till vet gora, fom skall tomma. Den wet, att sådant fär wäntas. Den wet, att kyrkan, att det guromliga i kyrkan lefwer, det utwecklar fig, vet går fram åt. J det wanliga jordelifwet finnes en punkt af kulmination, af ftillaftåenz ve, af begynnande neråtgående. Öfwer denna allmänna ordning är menniskan, såsom naturwäsen, ide uppböjd. Men i menniskan sinnes något, som icke är denna ordning underatfjwet. Det är hennes ande. Eller rättare: det är den henne först i skapelsen och sedan i bels gelsen skänkta gudomliga, heliga anden. J hennes bröst uppnår denna alvrig sin högsta höjd. Den kan rer alltid, ja den bör alltid, blifwa allt friskare, allt kraftigare, allt renare och heligare. Med hänseende härtill kunna wi både om den enskilda menniskan och om menffs ligheten i dess helhet säga, att de vajf: brutet sträfwa och ej förgäfwes sträfwa till fulllomning. Så ock tyrkan, swensk kyrka ej mindre än all annan. Dess ursprung är gudomligt. Af Guds An: des kraft har den warit bewarad, styrd, uppfylld. Genom Gurs Antes kraft har den kunnat emotitå onda krafter, fom oeri welat werka. Annu eger allt detta rum. Att Guds Anres kraft i framtiden skulle öfwergifwa wår kyrka, befara wi icke. Det är wäl möjlliat, att Herren i fin outagrundliga wishet, jom äfwen är outtömlig barmhertighet, will skicka allehanda pröfningar, till och med swåra pröfningar. Han bar i denföres gående tiden få ajort. De hafwa ide länct för an til förrerf eller undergång. Må mi deraf lära något för den närs waranre oc för den kommande tiden. Den förra saknar icke, den sednare skall ej lomma att sakna sträng tuktan. Må wi met den, må wi mot pröfningarna wara rustare! Må mi ej för dem rär das! Må mi möta dem med fromhetens förtröstan och wishetens lugn! Må derjemte hwarje särskildt arbetare öd: mjukt besinna hwad just hans arbete åsyftar och trofast åt detsamma egna fina gäfwor och fina krafter. Kyrkans herre och styresman skall ej åt ett får dant arbete förwägra fin rika mwälfianelse. Ej heller åt ett sådant arbete i