Norrländska Korrespondenten – 8 september 1868, sida 2

så förändrad! Jag vet nog att skenet var emot mig. Jag vågade icke en gång tala med er. Hur ofta önskade jag icke få kyssa er hand och sedan fly — endast detta! Men jag vågade det ej. Jag har likväl aldrig känt mig mera förenad med er än under den tid vi varit åtskiljda. vJacquelineb utbrast Louis, jag har i hela månader och år hållit mig tillbaka, stum, resignerad och fördjupad i mitt arbete, till utseendet utan mål, utan tanke och utan hopp; Jacqueline, jag har väntat på denna minut, på denna lyckliga minuto. Stackars Louislo Säg mig nu, att ni älskar mig, Jacquelinev. Jacqueline betraktade Georges och rodnade. ag vill blifva er hustru, Louiso, svarade hon allvarsamt. Hon sade detta så väl och ömt att Georges nästan erfor ett välgörande intryck deraf. Han erinrade sig rörd den dag, då hon förband hans sår. Ett sådant godt hjertab tänkte Georges. Men hvad hon icke sjelf vet, det bör jag icke heller veta. Han steg häftigt upp för att dölja sin rörelse. Jacqueline sprang bort till henom. Monsieur Georges, det är en sak som oroar mig. Har ni icke dragit den fara, som hotat oss, öfver er,