Norrländska Korrespondenten – 4 september 1868, sida 3

Georges slutade lugnt sin frukost. lan var nöjd med sig sjelf. Han hade icke vacklat ett ögonblick. Hufvudsaken var att fortfarande iakttaga denna hållniug. Men den der skurken är i stånd till att döda mig! tänkte han. MMin enda fördel öfver honom, — och hvaraf jag har rättighet att begagna mig — är, att han förut har dödat den stackars Jules och måste underkasta sig mina vilkor. Men hvad skall jag finna på för att göra striden lika; att riskera mitt lif mot hans och slåss på en enda laddad pistol, är en ytterlighet, som skulle synas nedslående för till och med ett mera härdadt mod och lidelsefullare hat. Nåja! om jag lefver eller dör, så erhåller lilla Jacqueline friheten, och om jag dör skall hon begråta mig, döden poetiserar! Men jag skulle gerna vilja lefva! Åh, jag skall lefva! Emellertid har jag ingen tid att förlora, ty jag har mycket att uträtta. Först och främst måste jag ha en sekundant, hvilket blir ganska svårt; vidare måste jag skrifva till Paris, hvilket är högst påkostande; men framför allt måste jag, innan min sista timma slår, försona Louis och Jacqueline med hvarandra, hvilket är ganska angenämt. Ah! den der kapten Menschreck skall i alla händelser icke besegra mig mer än till hälftenho Sedan Georges lemnat kafset, bil