Norrländska Korrespondenten – 4 september 1868, sida 2

qvar vid sitt bord, leende i mjugg och betraktande Louspillac. MRonsieur Genonuillet! ropade Louspillac med sin sträfva och genomträngande röst. Den stackars gubben ryste och reste sig upp, darrande och med kallsvetten på pannan, liksom om yttersta domens basun hade ljudit i hans öra. Monsieur Genouillet! återtog Louspillac, vämnar ni inte gå hem i er butik i dag?) Jag — ursäkta — Jo! jag skall ga nub stammade Genouillet förskräkt. Ah! monsieur Genouillet! ni glömmer er hatt och ert paraply! sade garconen. Tack! jag tackar, mademoiselle, ni är alltför god, sade gubben till kyparen. Han gick med skälfvande ben. Han gick icke till sin butik, utan gick hem och lade sig mellan lakan. Hvilken lätt och ömklig triumf! Man skrattade åt Genouillet, men det var kanhända för att kunna skratta åt Louspillac. Georges hade icke ett ögonblick upplyft sitt hufvud. Louspillac kramade ursinnig sin serviette. Det fick vå hur som helst, men han måste på ett eller annat sätt göra slut på saken. Han gick bort och ställde sig framför Georges bord. Men han var all