Norrländska Korrespondenten – 4 september 1868, sida 2

Louspillac stammade och kunde icke finna ett ord till svar. Han hade lust att kasta sig öfver Georges, men qvarstod som fastnaglad framför honom. Det var icke fruktan, det var vördnad. Georges lugna, klara blick hade liksom underkufvat honom. Denna råa varelse kände att han befann sig inför en man, denne despot kände sig stå inför sin herre. ?Kom! sade han till Beautrubin, hvilken han drog med sig bort till det bord, som Georges hade pekat på. Ända till detta ögonblick hade man i Beautrubins ansigte icke läst annat än dum bestörtning. Men då de satte sig och Louspillac nästan högt svarade på sin kamrats fråga: Åh, för fan! det är den der lille fuskaren från Parislo — då blef Beautrubin blodröd i ansigtet, talade lifligt med Louspillac och tycktes vilja i sin ordning anfalla sin lycklige medtäflare i sällskapet Konstens vänner Men Louspillac höll honom tillbaka. Han hade nemligen en ännu allvarsammare räkning att uppgöra med Georges, hvilken hade vågat beskydda Jacqueline mot hans förföljelser, samt sedan kanske talat derom och nu tycktes vara den unga flickans tillbedjare. Det var han ensam, som saken rörde, det var fråga om hans rykte. Men hur skulle han inleda saken? Han var lika mycket besvärad som uppre