fig, behöfwes frihet. Derföre måste a0o8sen hafwa tillfälle att sjelfständigt pröfwa sin traft; man bör nägon gång wåga att ställa honom under kunskapens träd om godt och ondt, utan annan uppsigt än med Gurs bud hjertat och vet flam:mande swärdets hot. Först när hans kraft under handlingen efter egen wilja blifwit småningom pröfwad och stegrad till sjeljständinhet i handling, först rå tunna wi föga att mi i honom bildat en karakter. J hwarje fall måste wi noga akta oss att kugna wårt samwete med den tanken, att wi genom godunderwisning och forg: fällig nppsigt hafwa gjort nog för wåra barns uppfoftran. Nu för tiden brukar man öfwerlemna heta uppfostringswerket åt underwisningen, Wäl är vet omöjligt att tänka sig uppfostran utan underwisnina, eller dens na utan en stor uppfostrande inwerkan. Själekraftens öfnina, wanan att snabbt sammanfatta och ordna tankarne, den fedliga tukt, fom ett allwarliat arbete werkar hos lärjungen, äfwensom winsten af sanning och nya itger samt slutliaen sjelfwa skollifwet — allt vetta innebär werksamma, oumbärliga metel för upp: festran. Men äfwen underwisningen förmår fullt utweckla denna helsosamma werkan först vå, när ven ide påtrugas genom twång, utan mottages och begapz nae med fritt intresse. Wälsignelsen af ett fritt arbete, hwarwid aossen känner håg för arbetet och glädje öfwer arbetets föremål samt fedtiat stärker och böjer fia sjelf, en sådan wälsignelse förswinner för honom, när han med twång wänjes wid att förrätta arbetet såsom ett göro: mål och ju mer wi intala honom eller ban låter öfwertvaa fia, att han endast behöfwer lära för fin framtida utkomsts skul. Men sker detta trugande, i afsigt att uteslutanre och få titint fom möjliat trana gossen till ett särskildt yrke, få skall han dessutom snart wara på bästa wäg att just blifwa raka motsatsen af det, hwartill man tror sig dana honom. Ty en menniska, fom man wånjer att upp: fatta och betrakta tingen endast med af seende på det för ett wisst fall nyttiga, skall ide bli praktisk, utan opraktisk, just emedan tet praktiska, fom man wmwanligtwis plågar fordra af ffolan, ide består i skickliaheten till ett wisst, inlärdt arbe: te, utan bderuti att man öfwerhufwud lärt sig arbeta, har samlat mångsidig erfarenhet och förmår att på bet friafte och mest omfattande sätt i lifwet an: wända fin andliga egendom. Derföre får och bör man wåga antaga, att en under fritt arbete wunnen bildnina äfwen ffall finna fin tillämpning och bära frukt i det blifwanre kallet. Äfwen den frågan, huruwida gossens stolarbete bör underlättas utom stolan, må här tagas i betraktande. Wi wilja ide misskånna ett sådant underlättande, som föräldrars omtanke plägar bereda genom eftersyn och behöfliat biträde; twärom måste det uttryckligen lofordas för det fall, att lärjungens förmåga wertligen ide är muren ett alla förelagdt arbete. Dock bör erinras, att vet hemarbete, fom skolan fordrar, redan i skolan med lärjungen genomgås och gifwes hor nom just i afsigt att han derpå skall öfwa sin egen kraft Jngenting är sämre än om skolarbetet endast anses såsom ett göromål, fom måste undannöras, lika godt om af lärjungen eller af någon annan; och ingenting förslappar lärjungen mera än en hjelp, fom i hemmet ftändiat är tillreds att ännu en gång gifwa och lära honom det, fom han genom uppmärksamhet kunnat och bort lära fig rer dan i skolan. Man får ide alömma, att biträdet endast utgör kryckorna för ven, fom borde funna på dem förutan, och att hwarje hjelp endast borde fträfma derhän, att göra dessa kryckor umbärliga för lärjungen, d. w. s. göra honom skicklig till sjelfständigt arbete. En hjelp, fom är af högsta wärde, är den, då för: ältrarna ide blott lefwa med gossen, utan och lära med honom, eller, med an: bra ort, med intresse följa hans arbete och derigenom gifwa honom både lust . AB264t —