Herbart. Det djerfwa yttrande af Herbart, som här ofwan blifwit anfördt, är icke ffrifs wet för lättsinniga uppfostrare; det skulle tunna begagnas till stöd för teras lätt: finne. Åfwen mina ord ställas entast till samwetsaranna uppfostrare. Blott till sånana mille jag måga den erinran, att ten samwetsgranna uppsigt, bwar:med de följa fina lärjungar, äfwen bör lemna wissa wägar öppna för en lämp: lig frihet. Mången synes det måhända tåraktiat, att ännu mera wilja släppa efter tva larne, i en tid, då klagan öfwer ungdomens sjelfswåld redan allestädes förnimmes. Men i sanning, om ungromen werkligen nu är sämre än förr, så är ten tet likwäl ide just derföre, att wåra barn mindre hållas i tygel än forrom wåra fäter. Twårtom, få witt jag wet, är friheten för wår tits ungrom mera begränsad. Underwieningens wäxande omfång bar mer och mer inffräntt ren fria rörelsen, ech uppfostran i hemmet har i allmänhet allt mera utwedtat an: ordningarne för ungdomens bemwakning. Wår ungrem har mindre befriatefrån yttre twång än — från inre tult. Denna brist på andlig tutt är ide egentligen