Norrländska Korrespondenten – 1 september 1868, sida 2

vågade icke känna och förstå hvarandra. Det är detsammap sade Georges till Jacqueline, jag reser icke från detta ställe, förrän jag har sett er förenade. Om jag en vacker dag förde hit Louis och hans moder, hvad skulle ni säga om det 2o5 Då han tog afsked, frågade han om han icke på något vilkor fick komma tillbaka. Det är mycket svårt! sade hon. Men hör: ni går hvarje dag klockan fem förbi min trädgård; jag skall då sitta på den bänk. der Manon satt i dag, ni skall stå utanför staketet och på så sätt kunna vi samtala — liksom i ett kloster. Sjelfva m:r Louspillac kan icke få något att säga deromo Ack! jag bekymrar mig föga om honom Sagdt och gjordt! Georges stannade hvarje dag, då han kom tillbaka från rådhusbyggnaden, så länge som möjligt vid den täcka trädgården, och för hvarje dag beundrade han allt mera den vackra på en gång glada och melankoliska nunnan. Nu utvecklade hon utan tvekan och utan fruktan all sin älskvärdhet för sin nye vän och broder. Georges var utan tvifvel något skyddad af den hemlighetsfulla sorg, som han hade fört med sig från Paris. Hvad var detta för en sorg? Led han