Norrländska Korrespondenten – 28 augusti 1868, sida 4

men slutade med att fråga om han hade penningar. Med ett ja wasferra drog han upp en wål späckad plånbok, bmwilfen naturligtwis ajorde wederbörlig effekt, och inträdde bland de spelande. Då hans tur kom att stöta, begagnade han skaftet af fin piffa i stället för kö och miflyckades i hwarje stöt; han förlorade och betalade ett par, tre partier med den lugnaste min i werlden. Pointen hade emellertid för hwarje parti stigit; egaad af medgången och bondens lugna hållning föreslog nu en af de spelande — om på skämt eller allwar, låta mi wara osagt — att man för nästa parti skulle sätta upp 1,000 rdr. Bonden hade ingenting att inwända, men tog af sig ytterrocken och tog fig nu en fö med orden: Nu får ja lof att försöka med en fån här käpp, få fi om dä når bättre. Bollarne utlades och bonden började partiet och flu tade det ock — ty han tog parti a point. Nu blef det oro i lägret. Bonden hade wunnit och ffulle hafwa fina 1,000 rer, bwilfa också till honom öfmerlemnideg. Sevan summan näl blifwit nedlagd i plånbeken, påtog han öfwerrocken och bockade fig för att gå. Man hejpdade hor nom och frågade, huru det fom fig att ban, såsom bonde kunde få wäl handtera en fö. Jo, swarade bonden, när ja wa? pojke, få gyckla herra mä mej och kallade maj på spektakel för marlör. Han lemnade nu med ett illparriat arin det snopna sällskapet med betydligt förs stärkt kassa.