Norrländska Korrespondenten – 28 augusti 1868, sida 4

Nedanståentde insända uppsats till Wermlands-Posten torde wara förtjent af landtbrukares och resp. hushållninggs gillenas uppmärksamhet. Hårda tider stunda. Förra året mar endast sädesskörden klen, och lilwäl blef hungersnöd och tyr tid; i år har äfwen for erskörten warit usel. Utan att wara pessimist kan man wäl under sådana omständigheter icke gerna annat än med fruttan motse framtiden. Likwäl ser man i pressen litet ordas om denna sak, lir kawäl som man saknar åtgärder från weterbörande myndigheters sida. Kanske är allt skrämskott? Jnsändaren tror ide vetta. Han har med egna ögon fett te ajswerda tegarne i wåra börrigaste landskap. Äfwen är foderbrist swårare att afhjelpa än sädesbristen. Redan nu ser man allmogen i wåra tratter skicka sina utmagrade kreatur till Norge, der priset på sädane tillfölje af den starka tilllorseln betydligt fallit. Skall åtkerbrutaren rerucera sina ladugårdar till hälften och derunder, drabbas mår mo dernäring af en skada, fom flera årg ansträngningar ide tunna ersätta. Och likwäl måste han wäl detta, då det är en ertänd sanning, att det är bättre hafwa få wäl förda kreatur än många fmwältfödda. Od) dock torde dessa härda utwägar ide wara så nödwändiga, om man will begagna de hjelpmedel, naturen åt: minstone i wåra skogstrakter sjelfmant erbjuder of. Att ide tala om sådana nödfodersämnen fom granris, enris, ljung, blåbäreblad, sågspån, fom för. nämligast blott gifwa hwad man kallar bulfyllnad, hafwa wi i wåra lafwar ett wärdefullt, närande, men ofta förbisedt nörfoder. Härtill duger icke blott rens lafwen och islandsmossan utan framför allt granlafwen och alla lafwar föröfrigt af porösare och mjukare konsistens. Lagda i lut helst, eller öfwergjutna med kokhett watten, blifwa te snart smakliga för treas turen och såsom mycket stärkelsehaltiga ganska närande. På några ställen anwändas redan af allmogen renlafwen, men ide de andra, längt mera ftärfelfehaltiga, och på de flesta stållen anmäns das inga lafwar alls. Huru göra all: mogen bekant med dessas förträffliga egenskaper? Jnsändaren föreslår, att hushållningsgillenas ledare göra fia bes fanta med detta nödfoder och def an: wändande samt sedan wid extra fammans trären fodens eller pastoratswis prat: tifft underwisa allmogen i detsammas fännedom. Ingen tid är ännu förliven, ty lafwen skördas bäst om fena höften; bet enda skäl, hwarför man skulle önska någon skyndsamhet i ifrågawarande sak, är att om allmogen lär att känna detta nödfoders stora anwändbarhet, skyndar ven ide att till spottpris afyttra sin bä sta egendom: Ereaturen.