Norrländska Korrespondenten – 28 augusti 1868, sida 2

er — i en liten stad?? svarade Georges, i det han skakade på hufvudet. Hvad gör det? Då ni skadat er för min skull, så bör inte jag bekymra mig om dumt prat. Här sitter ju för öfrigt min gamla piga. Manon, iträdgården utanför dörren. Manon, öppna för oss. Jag har med mig en sårad. Stig in, stig in, monsieur. Kan ni verkligen neka? Georges tvekade icke längre; han gick genom denna vackra, hemlighetsfulla trädgård, som han föregående afton ansett vara svårare att beträda än Hesperidernas trädgårdar. Och i nästa ögonblick bad Jacqueline honom sitta ned i sin salong — ett enkelt men gladt rum, kokett utan någon lyx, lifvad med ett ord af en egarinna som, var en ung flicka. Med Manons tillhjelp tvättade Jacqueline Georges sår med friskt vatten och omlindade det med något tunnt, fint tyg. Medan hon var ifrigt sysselsatt härmed, flög hennes fina rosenfärgade tunga fram och tillbaka mellan läpparne. Och hvad hennes hand var lätt och behaglig! Ack! för att blifva vidrörd af denna vackra hand, skulle Georges ha trotsat många andra faror! Vet ni hvad, sade Jacqueline, i det hon slog den sista knuten, ert sår var ganska djupt! Lyckligtvis är det icke farligt. Jag hoppas att ni är