Norrländska Korrespondenten – 28 augusti 1868, sida 2

att fatta mig i armen. Då vände jag om och gick åter in till min amma. Olyckligtvis var hon ensam: hennes söner voro ännu ute på fältet. Jag smög mig långsåt häcken och gick utgenom en öppning som barnen gjort i den. Jag trodde mig vara räddad, då m:r Louspillac varseblef mig och började springa efter mig. Jag skyndade allt hvad jag kunde i hopp om att möta någon. Men vid denna tiden på dagen finns här ingen menniska. Slutligen såg jag er och kallade på er. Jag visste att han icke skulle våga tränga sig på ett fruntimmer då någon annan såg det. Det öfriga vet ni.o Jacqueline gick och talade lifligt. Hon var blossande röd och häftigt upprörd. Georges, hvilken småningom återkom under inflytande af hennes intagande yttre, svarade icke; han tänkte: oHär har jag åter min vackra gåta. Jag måste lösa den. Men denna gången skall jag bete mig förståndigt. Nu äro vi på gatans, sade Jacqueline! förlåt mig, men jag måste släppa er arm. Blif icke missnöjd, jag ber er. I en liten stad är man nogräknad, och jag har icke rättighet att trotsa bruket. Men se!ni blöder ännu, blodet har trängt genom näsduken. Här är mitt lilla hus, wil ni icke stiga in, så skall jag förbinda er ) Men skulle det icke kompromettera