:2 47 1 SEEM VY en följd af talare, hwarjemte ytterligare några sånger afsjöngos och ett fyrmerkeri afbrändes. Ordföranden upplöfte seran dagens fest, hwarefter hemmarschen anträddes under sång och musik. En norsk bonde om dödsstraffet. Bland de flere uttalanden mot detta straffs bibehållande, som man på senaste tiden hört från Norge, är äfven följande, undertecknadt en gammal borde, och merdeladt af Romsdals Budstikke; Brödrariket Sverige tillkommer bland de standinaviska folken äran att ha arbetat för dödsstraffets upphäfwande, då derstädes män, fom äro lifwade af fann menniskokärlek och känna märdet af menftlig avel, på twå riksdagar efter hwarans dra kämpat för detta barbariska straffs afskaffande. Dödsstraffet är en grym lemning från den barbariska forntiden, då stora förbrytelser belades med så grymma straff fom den menskliga ffarpsinnigheten war i stånd att uppfinna. Att mördaren, fom under hwilken för rewändning fom helst beröfwar fin med: borgare lifwet, är ett werkligt odjur i menniskogestalt och att man för samhällets säterhet måste söka utfinna medel att af: lägsna sådana odjur från det ädla menskliga samfundet, derom kunna meningarne ej på någon tid wara delade. Men här frågas: År börelsyxans an: wändande det rätta sättet att befria fig från dessa eländiga? Tror man fig härigenom häfwa det onda oh upprycka bet med roten? Eller är det ett flagg hämnd eller wedergällningsrätt man ders med will utöfwa? Härtill swaras: Hwad det första angår, tror jag att man i stället för att utrota det onda snarare förwärrar det, då man genom degfa blo: viga handlingar inpjuter ett flagg likgils tighet för menniskolifwet och förhärdar bjertat. Detta faktum har blifwit ber kräftadt i Portugal, ty efter vödsftraffets afskaffande ha mord der blifwit mycket sällsyntare. Och hwad det senare angår, ligger swaret temligen klart och nära, i det Herren sjelf säger: Hämnten hör mig til. Untkerligt förefaller det mig, att, fås widt jag känner, ingen röst, hwarken inom eller utanför storthinget, inom wårt land höjt sig mot detta straff. Kan man deraf draga den slutsatsen, att norrman: nen är mera blodtörstia än hang swenska broder? Eller är ten beraerliga trygg beten, genom detta straffs upphäfwande, utsatt för större fara här än hos det swenska folket? Men beklagligtwis segrade i Swerge äfwen denna gång motpartiet, då gamla wanor och fördomar hos ett stort antal menniskor äro liksom ingrodda med mor dersmjölken. Om de med en fasa som kommer håren att resa sig på deras hufwuden läsa om menniskooffer hos många råa folkslag, hålla de dock strängt på dessa offer hos sig sjelfwa. Om än bewekelsegrunderna äro olika hos de olika nationerna efter bhmwarg och eng inftitutioner och ärfda bruk, är dock handlingen densamma: hos of; såwäl fom sos dem ingentina annat än menniskooffer. — — Att Swerges liberala parti snart måtte segra i striden om denna fråga will jag hoppas; och att den tid ej måtte wara aflägsen då den skanrinaviska jorden ej mera dricker missdådares blod. De många stora och dyrbara fängelser man under den senare tiden uppfört i alla delar af wårt land funna tjena till wir stelseorter för sädana brottslingar, fom efter wåra nuwarande lagar dömas till döden. — — Man hör ofta i tidnin: garne omtalas att fådana grofwa för brytare lägga i dagen en fann ånger öfwer fina stora brott; möjligt, men jag twiflar på äktheten af den ånger fom framkallas med bödelsyxan öfwer hufwudet. Kunde dessa enkla rader tjena till att förmå mera inflytelserika män i wårt samhälle att taga sig an denna sak, kunde man måhända göra fia förhopps ning om att en gång se blodfläcken utplånad från wår eljeft få liberala fris minallaa