vånad och med stränghet, i det han upplyftade hennes finger, hvar har ni er ring? Förskräckt märkte Josephine att hon blott bar sin mors ring, Napoleons vigselring var försvunnen, oförklarligt försvunnen. Gråtande klagande hon öfver sin förlust, ledsen tog Napoleon afsked — för att eröfra sig en furstinna till gemål. Men hvar hade Josephines ring försvunnit? Den var och blef borta och hon återsåg den ej. Hon dog i det ögonblick, då hennes gemåls stjerna sjönk, ringen, som ej hade någon betydelse för henne mera, återfann hon ej Trettioåtta år förflöto Napoleon hade aflidit den 5 Maj 1821, hans son var äfven död; arfvingen till de dynastiska anspråken lefde som flykting i London. Hans förhoppningar voro döda, hans framtid föreföll honom som ett onyttigt tålamod. En dag sammanträffade prins Louis Napoleon i ett sällskap i London med en skön ung spaniorska, grefvinnan Eugånie Montijo. Den lifliga, älskliga flickan intog honom ofantligt, och han sysselsatte sig med henne så mycket mera, som hon tydligt behandlade prinsen med mycken utmärkelse och sympati. Med förvåning varsnade han en vigselring på hennes finger, och kunde ej återhålla sig från att göra en fråga angående detta ovanliga smycke hos en flicka. Utan tvekan berättade grefvinnan honom historien om denna ring, hvilken försatte prinsen i den största oro och spänning Eugnie hade erhållit ringen som skänk af sin moder, och denna hade åter, då hon var liten flicka, på det underbaraste sätt kommit i besittning af densamma. År 1809 lefde grefve Montijo som fransk officer i Paris. Hans dotter, Eugenies mor, brukade vid middagstiden, då det var vackert väder, leka i Tuilerieträdgården under uppsigt af sin guvernant. En dag, då de återvände hem, visade henne den treåriga fiickan en guldring, som hon erhållit af en liten gosse, som kröp omkring i sanden. Guvernanten återvände straxt till trädgården, men af barnet fanns intet spår, de följande dagarne ej heller. Sålunda förblef den i den lilla flickans besittning, gömd bland hennes öfriga smycken. Hon förmälde sig senare med en onkel, och gaf den 5 Maj 1826 Eugenie lifvet, Till minne af denna händelse lät hon gravera den 3 Majs datum i ringen, för hvilken hon hyste en egendomlig pietet, och sedan sin konfirmation bar Eugenie den som ett dyrbart minne af sin mor. Spaniorskan drog härmed ringen från fingret och räckte den åt prinsen. 1 ringen stod den 5 Majs datum graveradt, den unga flickans födelsedag och Napoleons dödsdag. Men dessutom har den bokstäfverna: J. B. och N. B. Detta är kejsarinnan Josephines vigselring, utropade prinsen, förskräckt öfver den sällsamma skickelsen. Förlusten af denna ring har utgjort vår sorg och varit ose oförklarlig. Nu uppenbarar sig hemligheten. Den lilla gossen, som lekte i sanden i Tuilerieträdgården, kan ej ha varit någon annan än jag. Jag var då ett år gammal, och saken måste ha tilldragit sig sålunda, att då jag lekte med min tant, kejsarinnan Josephine, jag dragit ringen från hennes finger och tagit den ner med mig, utan att tänka derpå. Ja, ja, tillade han med öfvertygelse och glädje, det är kejsarinnan Josephines förlorade vigselring, vår iätts talisman. Josephines vigselring, så sällsamt återfunnen, blef en lyckobringande talisman. Några år senare var Louis Napoleon kejsare, Eugånie Montijo kejsarinna. Deras residens blef Tuilerierna. Sjöfartsunderrättelser. 4868. Juni 44. Föreningen, Berglund, afg från Montavidan till CallanA