minne hafwa dewarat hononi derifraän. Den unga qawinnans ord klappade på I dörren i gamla Bills hjerta, och de ros stade gångjernen öppnade sig; men hon kunde endast fe den djupt förlrossade mannen då han dolde sitt ansigte i sina utropande min moder, o min moder! ewige, fortfor hon: Det war en dag gon, herr Strong: Att se de båda hand i hand gå upp i lyrkan, war en glädje, brukade han föga, han, med fin stolta manwarelse, skön fom blommorna i hennes lochar. Jag minns huru Har och tillitsfull. Williams röst hördes i den gamla mirtans hwalf, då han lofwade att älsba, beskydda och omhulda den fpåda, förtro: jag wet att han i det ögonblicket täntte hwad han fade; han ffulle welat hindra Himlens wind att för skarpt widröra hennes an: tiga hållning och hon, en fin ömtålig hopknäppta händer, under det hela hans fropp skafade fom ett asfplöf; men hon hörde honom snyfta som ett barn, sakta Efter en tyst bön af tacksamhet till den som min farer med synuerlig förkärlek omtalare, och det mar eder bröllopomor I endejulla qwinnan wid hans fida, och sigte. Derefter talade han om ert lyckliga hem, om gossen med de mörka, frå: I lande ögonen, och den ljuslockiga flickan, fom sedan föddes för att ännu mera lydliggöra det; men mid den tiden flyttade min far till en annan del af landet, fom ni met, herr Strong, och han förlorade då all funskap om eder. Ännu eu gång gjorde Hon ett uppehåll; ty den arme mannens ångest, fom fatt oredwid henne, war förfärlig att skada; men efter några minuter fortfor hon med ännu lägre röjt: Jag glömde intet det löfte jag gjorde min fader fort före hans död, att om jag nagonsin fom till hans födeljeort, slulle jag uppföfa hans gamle wän; men då jag här frågade efter er, få oerättade man mig en sörskräcklig historia. Man talade om en ruinerad, en olycklig jamilj. Gossen med te mörta ögonen, som borde utgjort sin saders glädje och ftolthet, Hade i sorg och förtwiflan lemnat sitt hem for att söta ett annat på den oroliga böljan; den alskliga, lidande makan hade, tvofaft till det sista, med orustet hjerta nersligit i grafwen, men på hennes döende läppar swäfware ännu en bön för hennes wilsesurunde mate. Den lilla wackra ljuslockiga flidan efterföljde inom tort sin moder. O! det war en sorglig, mycket sorglig historia man be råttat mig om min faders gamle wän. Det war jag! det war jag fom gjorde allt detta! Jag mar detta wilddjur, som dödade dem! utropade den gamle, lyftande sitt djupt nedböjda hufwud och stirrande på det unga fruntimret. Hwarje anletsdrag uttryckte en få häftig ångest och förfärligt samwetsqwal, att hon rysfte för den milda förtwiflan, hennes ord för: orsalat. Eppen, ja widöppen stod den länge slntna dörren, och engeln tradde ditin. En mjnt hand lade sig nu satta på den gamies arm, och en röst ull ar hopp hwiskade: 7Afwen för allt detta finnes nåd; det finnes frälsning och rör: latelje genom den försonande sörtjensten i Kristo: OM ni tänner wål det första steget härtill: det första bewiset på er ånger är — att aflägga brutet af alla starta drycker! J er döda makas namn och i barnets, som hwilar wid hennes sida, frågar jag eder som wän, will ni göra det? Jag will, jag willl, fade den gamle, och då han utfträcte fin Hand mot den unga qwinnan, syntes en ljus: glimt i hans förstörda anletsdrag, och i pet om en uy menniska. Den häftiga nyfitenheten hos tällars salens funder ofwergick nästan till ett uttryck af stum sånighet, då den unga damen efter sitt långa samtal med gamle Bill, lugnt och frilla gick igenom rum met, oc) detta uttryck förökades ännu mer då den gamle några minuter derefter gick igenom utan att begära ett Ytterligare glas. Aldrig mera syntes han gå öfwer den ewighet. Warmhjertade läsare, du hwars själ blöder för din irrande broder, och som med ord och handling wille göra allt hans mot himlen höjda blid lästes hop trösteln. Han mar räddad för tiv och for att rycka honom från det djup af synd och förderf, hwari han är försäntt, samt