strängt förebrått honom hans lastbara lif, få hade Han ej welat lussna till deras ord, utan gålt tillbata till glafet och fina öfriga förwillelser. Alla ansågo derföre gamle Bill Strong såsom en förlorad warelse, men ingen af dessa hade haft tälamod att tränga sig fram bland hans hjertas mörla irrgångar oh läsa inffrif: ten på den flutna dörren, som fanns der. Under det den olucklige mannen satt der på morgonen wid det maskstungna furubordet och glafet, inträdde wärden helt oförmodadt, åtföljd af en ung dame med hög panna, milda, ljusbruna ögon oh ett owanligt intagande uttryck i sitt wackra ansigte Mannen säg uvp med en slö och af förwåning stirrande blick, under det wärden bjöd fruntimret en stol och pekande på drinkaren fade: detta är Bill Strong; hwarpå han med en blid, fom tydligt tillfännagaf hans undran öfwer hwad hon wille der, lemnade Henne allena med den bestörte och nu på en gång nnktre Bill Det unga fruutimrets milda ögon fäste sig med ett fora: ligt och tillila medlidsämt uttryck på den gamle mannens ansigte. Derpå frågade hon med en lag och behaglig röft: Det är wål till rätt person jag mwän:der mig, då jag önskar tala med herr William Strong. Ack! genom dessa få ord hade den urga flickan funnit längre i de mörka irrgängarne och närmare den dolda dörren i hans hjerta än någon förut. Sa, det är mitt namn, fade gamle Bill och taftade en flygtig blick på fina trasiga kläder samt försölte merttigen att gömma den framstickande armbågen. Det war länge, länge sedan näs gon kallade honom herr William Strong, och af flera skäl ljöd helsningen behagligt i hans öra. BKag är mycket glad att träffa er, herr Strong, fade fruntimret, jag har få ofta hört min for tala ort hans och edra barns domsdagar, att det nästan förefaller mig fom om wi woro gamla bekanta. Ni har såtert inte glömt Charles Modison? — Aj nej; Charlie och jag woro fom lif och fjäl, fade gamle Bill med en hastig lif ighet och en glans i sitt öga, fom ej på mycket länge funnits der. Ack, den unga qwinnan wisste ej, hwad endast englarne sågo, att hon kommit så längt i hans hjertas irrgångar, att hon fafta widrörde den fördolda dörren! Hon fortfor nu: Wet uni, herr Strong, att min for har få många gånger beskrifwit den plats, på hwitten er boning stod, att jag tyder mig nåstan kunna fe den: tullen med fin frans af gamlo ekar på frånsidan af bufet och midtjör det stora fädesfältet, fom på höften waggade i gula wågor. Utanför förstugudörren såg man den wackra gräsplanen med sitt ofantliga äppleträd, som kastade sin skugga deröfwer, och den gamla verandan med sina ling: rande winrankor, samt rofenbuffarne utans för fängkam marsönstret, hwilkas blommor tittade in i rummet. Widare den lilla bäcken, fom sorlande och skummande flöt fram i närheten af huset. Gamle Bill rörde fig oroligt på fur stol, och muffterna fring hans mun ryd tes krampaftigt; men obetymrad om detta fortfor flickan med fin beskrifning, i sam ma låga rörande ton, fom förut. DN, furn många timmar, få woro min faders ord, tillbragte ej Willie och jag under det gamla äppleträdets sktugga, än letande och än utsträckta på gräsmattan, uppgörande wåra framtidsplaner, beräts tande hwarandra de storwert wi skulle utföra då wi kommo ut i werlden. Pil: lie blå ögon lyste mid dessa tilljällen af hopp och lefnadsfröjd; och när solen uns der wåra famtal fiönt i wester, faftande ett skimmer af guld öfwer ekarnes trona, då fågo mi merändels Willies moder med sin snöhwita mössa oc fitt randiga för: lläde stående i dörren till förstuguqwisten; jag tycker mig ännu höra hennes wånliga röft, då hon ropade: gossar, lommen in till aftonmältiden. Den ena efter den andra af stora, Mar: ma, wälsignelserika tårar runno utför gamle Vills linder och ned på bordet, wid hwillet han satt. Jag war alldeles fom i mitt eget hem