den enes lycka skulle utgöra den andres tröst. Jacqueline brådskade icke, utan njöt af sin frihet som ung flicka. IIon var endast nitton år gammal och ville ännu icke lyssna till sitt hjerta. Dessutom hade hon knappt aflagt sorgdrägten efter sin far. Emellertid fanns en tredje friare, hvilken hon likväl gegast gifvit korgen. Det var den, som ni nyss nämnde, monsieur. Andra skola säga er hvad han är. Jag kan icke tala om honom! Hvad han ville, var att på hvad sätt som helst tilltvinga sig Jacquelines samtycke, och härtill drefs han icke af kärlek utan af fåfänga. Jacqueline skall aldrig tillhöra nagon annan )? förklarade han högt och offentligt med vilda hotelser. Jules log deråt, — den stackars studenten, som ännu hade Paris i färskt minne! Han gjorde liksom ni, och ansåg icke denne man för farlig, utan gaf honom samma namn som ni gifver honom. Nåväl, på denna landtliga fest, dit Jacqueline genast icke ville gå, nödgade Jules sin kusin att dansa med honom. Derefter bjöd den andre upp henne men fick afslag. Då förolämpade han offentligen ock nedrigt min son. Hela verlden ville hindra Jules att duellera, ty alla menniskor höllo af honom. Man invände, att hans motståndare sjelf skröt öfver att vara säker på alla vapen. Jules svarade, att man icke slåss med värja eller pistoler,