BYITYTaJM nerna. Novell af Paul Meurice. (Forts. fr. n:o 66.) Jag vet icke, om ni förlåter mig, madame, sade han, omen jag skall aldrig förlata mig sjelt. Jo, monsieur, svarade hon. Jag har kanske till och med anledning att tacka er. Hör på: jag lefver numera endast för den son, som himlen låtit mig behålla. Jag räknar således mitt lidande för intet, och jag till och med välsignar det, om det besparar honom något. Ni kommer att vara mycket tillsammans med Louis, och om ni icke träffat mig, skulle ni sannolikt, mot er vilja, ha sagt hvad ni nyss sagt till mig. Då är det bättre som det är. Nu är ni åtminstone underrättad om förhållandena.Georges betraktade med förvåning denna af sorgen så hårdt träffade, men likväl så starka qvinna. Hon tillade: Det är icke allt. Louis och jag tala aldrig om dessa saker; men hvem säger mig, att icke sjelfva denna tystnad plågar och oroar honom? Er, som i