jag till mig sjelf, att jag icke fick tänka på att dö. Louis talade redan om att hämnas sin broder. Men han kunde, Gud vare lof, icke göra det, så lange hans moder lefde, hvars enda stöd han är. Derföre är jag rädd om mig och håller mig uppe, på det att han äfven må göra det. Ni förstår, monsieur? det är min pligt att lefva ly Georges ögon fylldes af tårar. Hon närmade sig honom och sade förtroligt: Men, vet ni, monsieur, hvarför jag dessutom är orolig? Jo, hans hjerta plågas icke allenast af minnet utaf hans broder, utan äfven — jag vet det, ehuru han aldrig talar derom — af kärlek och svartsjuka. I början var Jacqueline mycket vänlig och öm mot oss. Naturligtvis kunde något giftermål med Louis ännu icke komma i fråga bredvid denna knappt igenfyllda graf; men hon var dock alltid en syster för honom och en dotter för mig, Efter förloppet af sex månader blefvo hennes besök allt sällsyntare och efter ett års tid upphörde de helt och hållet. Då jag besökte henne, mottog hon mig kallt och sorgset. Vi ha fått veta att vår familjs grymme fiende hade talat med henne och skrifvit till henne. Skulle hon ha fattat tycke för honom, men vågar icke tillstå det på grund af den graf, som ligger emellan dem? Eller har han ho