utan med sitt mod och sin goda rätt ... Ack, monsieur, de läto honom döda min son! Jag var okunnig om alltsamman, till dess man hembar min döende son, och lade honom på en soffa; han smålog mot mig och dog. Jag gick just ut för att hemta hans porträtt, der är det! Hon räckte Georges en medaljong med ett porträtt, som gjorts af en vän till Jules i hans sista stund. Georges såg det förfärliga uppträdet för sina ögon: en ung man med ädla och snillrika anletsdrag, blek och döende, och liggande i den ställning, som aldrig mer förändras. Hans barnsliga, ömma småleende och hans hufvud, höjdt som en lutande blomma, gåfvo åt taflan en rörande poesi, medan det blodiga linnet ock rödaktiga skummet omkring läpparne gjorde den till en förfärlig verklighet. Ack! sade Georges uppskakad, Gud är då icke alltid rättvis? Jolo svarade i en dof ton madame Firmin, i det hon ånyo hårdt fattade den unge mannens arm med sin skrynkliga hand. Sskall jag tillstå en sak för er, monsieur? Jag älskade icke Jules mera än Louis; men jag tror att jag älskade honom bättre, och Gud är icke nöjd med dessa olikheter i modershjertat. Jag har äfven fått plikta för min orättvisa. Min älskade son dog, men då han blivit begrafven, sade