Gonzalcz Brava, Spanicns nnwarande premierminister, är enligt det allmänna omdömet befittning af flera framstående egenskaper, hwilka göra honom fullt berättigad till den höga samhallsplats han sedau mar: ffalfen Rarvacs frånfälle innehar. Så fom parlamentarisk talare salnar han wisserligen förmågan af sådana atheniensiskt oratorissa volter och det fina begabberi som siå Olozaga till buds, den retande, poetislt färgskistande stil fom utmärler Cmilio Castelar, till och med Rio Nosas och Posada Herreras hårda och bitande tauftif, men ite dess mindre förstär han att på ett benndranswärdt fött glänsa just i den parlamentariska debatten. Med synnerlig talang parerar han fina mot ståndares angrepp, och med replilen ha stigt till hands, oförwirrad, ja, cynisk om så göres behof, påminner han i fin id lighet att disciplinera och sammanhålla cortesförsamlingens majoritet om franska statsministern Rounhers mest lysande eqeus skap. Gonzalcz Bravo estersträfwar ingen efjelt, men ästarlommer ständigt on sådan, ofta utan att sjelj ana det. Eiter bwart: annat tanledjup, snillril, ironisk, upprörd och indignerad, begagnar han sig, nästan utan märlbar öfwergång, af den rhetos rista stalans alla tonarter och täntbara nyanjer. På tribunen, der han är full: komligt hemmaftadd, öfwerträffar han alsa sina medtäflare i just de tonstgrepd, list och kraftord som afgöra frågans utgang och äro bestämmande för trinmfen af on aynnsam omvöftning.