Norrländska Korrespondenten – 11 augusti 1868, sida 2

nad och stolthet var dess promenadplats en lång halfcirkelformig allte, som omgaf den likt ett bälte och sträckte sig till flodens båda s.ränder. Georges hade aldrig förr sett en så rik grönska. Bellevue hade fordomdags varit befäst och, den dubbla kastanjeallen följer de gamla grafvarne oeh murarne, af hvilka de förra förvandlats till trädgårdar, de sednare till bosquetoter. Gräset, mossorne, stenarne och träden ha bestormat dessa otillgängliga förskansningar och gjort bresch i denna oförstörbara granit. Denna vegetation och dessa murar ha blandat sig med hvarandra, och äro på en gång ruin och och skog. Vilda plommonträd växa på tinnarne, getört skjuter upp genom skottgluggarne, tornen grönska om våren och aflöfvas om hösten, i de blomsterbetäckta stenhögarne bygga qvittrande fåglar sina nästen, och man finner här i verkligheten hvad man drömmer sig i feernas land! doftande grushögar och sjungande stenar, Stället är förtjusande, det är säkert mumlade den unge arkitekten, omen jag måste se dess invånare! Hvad det är eget att menniskorna på dessa herrliga ställen föra det faddaste och dummaste lif i verlden och att lidelserna och tankarne icke utveckla sig fritt utan i skuggan af stora byggnadsstenar, såsom vid Rivoligatanbo Han hade kommit in på gatorna, och