Norrländska Korrespondenten – 7 augusti 1868, sida 3

pillac0 Det är han, som är skuld till allt detta! O, sådant nöt jag är! Jag som satt så väl här hos henne som kunde höra på hennes leende och beundra hennes skönhet och se hennes hjerta stiga upp i hennes blickar; ty hon har bruna ögon men blåa ögons blick! — Hvad behöfde du väl mera, din dåre? Du har bortskrämt denna förtroendefulla själ, som icke begärde annat än att blifva betraktad, och nu afskyr och föraktar hon dig, och hon har rätt! — Men när allt går omkring, har hon verkligen rätt? En kyss kan, man må säga hvad man vill, aldrig vara en lika stor förolämpning som en örfil. — Ah! det är detsamma hon har rätt! Du har uppfört dig som en falsk och lättsinnig trubadur! som en af Scribes älskare, hvilka röfva kyssar! som en skolgosse, som låtsar sig förakta qvinnor! Ah! hvad jag hu varit dumb) Han lät ritningen ligga på bordet och aflägsnade sig omsider, sedan han kastat en saknadens blick på detta tilltalande landskap.