Norrländska Korrespondenten – 7 augusti 1868, sida 2

lan och sade: ollåll: vi skulle göra vår gudmor emot Jag ville icke desto mindre fullfölja min plan, men de båda andra hindrade mig, och snart voro de båda påfåglarne försvunna. Detta är rena sanningen. Jag skall väl inte ha bannor, då jag icke fick den tillfredsställelsen att mörbulta dem 20 Georges nickade till tecken af bitall, men Jacqueline sade i upprörd ton: Jacques, hör mig; jag skall aldrig mera tala om hvad som händt, men jag förbjuder dig, hör du, att under hvilken förevändning som helst anfalla eller reta M. Louspillac, och om du glömmer denna min befallning, Jacques, så förlorar du min vänskap. Åh, jag lyder. Men säg mig åtminstone, om det är sannt som man säger, och att ni tycker om M. Louspillac. Tig, Jacques! Jag är fri, inte sannt? Jag är icke skyldig att för någon aflägga räkenskap för mina handlingar och känslor. Det vill med andra ord säga, att jag är faderoch moderlös och ensam i verlden. Jag förbjuder dig emellertid att någonsin söka tvist med M. Louspillac, detta bör vara nog för dig, tycker jag. Gå nu, min gode Jacques, och plåga mig inte mera.