Norrländska Korrespondenten – 7 augusti 1868, sida 2

trubin med uppblåsta kinder och Louspillac med rynkade ögonbryn. Och Louspillac sade! Nåväl, mina unga narrar, nåväl?, — Han sade onarrarb Men som Jacquot i detsamma släppte min arm, tog jag mekamskt ett steg tillbaka. Då sade Louspillac! Navåll och M. Beautrubin upprepade: Naväl! hvarpå de båda två gingo förbi oss. Men de hade icke gått tre steg förrän jag hemtade mig och sade till mina bröder: Jaså; vi äro tre uarrar! Nu är det tid att gifva dem en dugtig knuff l vOlyckligelb utropade Jacqueline darrande, Georges upphörde att äta, och betraktade henne förvånad, med höjd gaffel. Ni ville således låta döda er?) fortfor Jacqueline, sänkande rösten. Åh, ursäktal svarade Jacques. Man påstår, att M. Louspillac är farlig på värja, sabel, pistol, kanon o. s. v. men är han äfven lika stark som jag i knytnäfvarne? Det har jag undrat mer än en gång. Och Jacques betraktade med vilbehag de präktiga klappträn, som naturen gifvit honom i stället för händer. Han återtog: Jag sade således till mina bröder Lat oss tukta dem) — Ja, låt oss det! svarade Jacquinet. Vi togo ansats, men då kastade Jacgquot sig emel