Norrländska Korrespondenten – 7 augusti 1868, sida 2

Den store mjölnaren aslägsnade sig tyst och bedröfvad. Georges hade gjort heder åt anrättningen och betraktade alltjemt Jacqueline. För tusan! tänkte han, odessa vackra ögon uttrycka verkligen ängest, men är hona rädd för eller om M. Louspillac? Ilon rodnade vid Firmins namn, men bleknade vid Louspillass. Det är värre. Jag kommer för sent b Ursäkta, min herre! återtog Jacqueline, vursäkta att jag i er närvaro uppfyllde en af mina allvarsamma pligter som gudmor och matmoder. Men låt åtminstone denna lilla familjescen icke hindra er från att frukostera. Se der äro vackra drufvoro Ni är oändligt god, mademoisellebo sade Georges högt, och tillade inom sig: vJag kommer för sent. Ah, hvem vet? Så länge det endast var fråga om M. Firmin, så var det kinkigt nog, men då det äfven är fråga om en R:r Louspillac, så tycker jag att äfven en tredje kan ha hopp. Kärleken bör, i sin egenskap af gud, glädja sig öfver udda tal; och som det icke är en, tycker han mahända mer om att det är tre. Min lilla mjölnerska är verkligen förtjusande, hon är Göthes Charlotte, men vida mindre smäktande och utan hennes skrikhalsar till bröder. Hvad skulle