Jnnan det italienska sriget fom till utbrott, säger den nämnda tidningen, läste man dag ut och dag in i alla de tyff-öfterri kiska organerna: Frankrife lider of twin fot, fejfardömet har utfugit dess märg och traft, den gamla revolutionära andan hål ler på att wafna, od) Louis Napoleon fer med förfäran det ögonblick komma, då makten slinter honom ur händerna. Han står wid en fruktanswärd wändpuntt, och hwarthän han än kastar sin blick, ser han en afgrund framför fig. Stall han fort: sätta det gamla systemet? Det är omöj: ligt; en revolution skulle bli den ounde gängliga följden häraf. Stall han gifva det franska folkets frihet? Det är omöjlig; det franska folket ffulle begegna tillfället till att störta Honom. Stall han då föra lrig? Ja, det tan han göra, och det skall han derför också göra, om han icke fer nå gon annan utwåg; men han wet mucket wäl hwad han wederwågar, och derföre besinnar han sig på att begagna detta förtwiflade spel. Europa skall icke underfafta fig ett blodigt krig, för att rädda en mad lande dittatur och ett ruttet regeringsiystem, och we honom, om han stör def fred! Genast fall en allmän koalition bilda fig, hwillen gör Frankrike offadligt för beftändigt och afsätter den Napoleonska dynastien!