Den unga skrattande flickan blef gripen på bar gerning. Hon rodnade och försökte ätminstone att se allvarsam ut; men olyckligtvis antog den store mjölnarens ansigte i detta ögonblick ett så löjligt uttryck af förvåning. under det han sade: Hvad är det? Hvad är det? ätt den unga flickan ånyo böjade skratta; men denna gången blef den resande smittad af hennes glädtighet och skrattade äfven. Det var, skulle jag tro, en muntert börjad bekantskap. Emellertid betraktade de hvuandra och upphörde härunder så smaningom att skratta. Denna första blick kunde icke ingifva dem någon motvilja för hvarandra; bans växt var medelmattig men fast, och hans utseende fint; munnen hade ett något ironiskt uttryck under de små svarta mustacherna, men hans blick var liflig, mild och djerf, och hans panna bred och öppen; han var blek och mager, men full af eld, själ och lif. O etterverld, så såg en konstens idkare ut i nittonde århurdradet! Hon var blond med bruna ögon och rosenfärgad by; icke särdeles stor, men smärt och smidig, med små föt er och händer, med lifligt och beslutsamt utseende, som på en gång utvisade glädtighet, oskuld och friskhet. Omensklighet, så ser en vacker flicka alltid ut! (Forts