skade det angenäma med det nyttiga — rosor med laktuk, nejlikor med äppleträd ech ärtor och bönor med en berså af getört. I det ögonblick, då vår resande närmade sig. afsaktade qvarnen sin rörelse liksom någon som tänker efter då han gör något, och stannade derpå plötsligt. Ah, låt mig mig inte störab sade vandraren högt. Men qvarnen ville hvila sig, och rörde sig icke mera. Då betraktade den resande, hvilken nästan mot sin vilja dragits till detta ställe, uppmärktamt omgifningarne, i hvilka han fann något särskildt och reden sedt. Han inbillade sig, att här hade passerat eller skulle passera någon vigtig handling i hans lif. Gripen af en oemotståndlig längtan, satte han sig på träbänken i bersån, öppnade sin portfölj och började göra ett utkast af den orörliga qvarnen och dess omgifning. Han arbetade ifrigt och med nöje. Han saknade endast någon mensklig varelse och tänkte genast på att taga ett par i sin fantasi, då en varelse visade sig uppå qvarntrappan. Det var en lång, hvit gestalt, i hvit väst, hvita benkläder, hvit mössa, hvita händer, hvitt ansigte, hvitt ansigte, hvita tänder och en hvit tobakspipa. Detta hvita spöke steg lång