Norrländska Korrespondenten – 31 juli 1868, sida 2

bruna kor; till höger såg han fältens brokiga matta, omvexlande af arabesken i grönt och gult; till venster sluttningen, på hvilken de tre qvarnarne stodo bland vinrankorna. Och öfver allt detta en ljusblå himmel, från hvilken en ljum luft nedströmmade, och på hvilken några strömoln långsamt gledo fram. Intet annat. Det var således nödvändigt, att den resande erfor liksom ett innerligt förhållande, en hemlig slägtskap mellan denna natur och sin egen själ. Mycket ofta händer det att menniskosjälen och den gudomliga naturen sålunda förklara och komplettera hvarandra. Hvilken menniska har icke på sina resor eller promenader jemfört hvad hon sett och hvad hon känt, och sagt till sig sjelf: Se der en horisont, som liknar min dröm! — detta landskap och min melankoli äro syskou I närvanande stund fans det utan tvifvel harmoni emellan hvad den unge mannens tankar betraktade inom houom och hvad hans ögon sågo utom honom. Efter allt utseende var hans hjerta utan kärlek, liksom denna himmel var utan sol. Det hade regnat föregående afton, han hade nyss gråtit. Vädret sväfvade emellan regn och en klar himmel; han kände sig likaledes lika benägen att blifva ond som rörd. Icke desto mindre voro till följd af sommaren, grönt och blått, ännu de herskande färgerna, liksom hop