Norrländska Korrespondenten – 28 juli 1868, sida 4

tetekänsla, föreslagit de andra civiliserade makterna att icke anwända i krig mot lefwanre föremål, ha hittills endast inom nägra få armcer och till ganska inslränkt antal warit begagnade och då för det speciella änramålet att spränga i luften fiendtliga ammunitionsförråd. Att dere wid också menniskor blifwit träffade är lifa naturligt, fom på fin tid de engels ffa tidningarnes klagan öfwer att de år 1864 mot Sönrerborg kastade preussiska brandgranaterne äfwen tillfogade mennis skor slada war absurd. Egentliga fpränge tulor met lefwante föremål, sårana fom i förslaget afses, till begagnande i handgewär ha tills tato icke adopterats af någon enda arme och torde derag als männa införande till krigebruk möta hinter redan i den omftänvigheten att fåra projektiler äro fomplicerade, dyra och synnerligen farliga för den fom ans wänrer tem. För öfrigt söler man i teras konstruktion ingenting annat än löeningen af vet allt lifligare förefwäfs wande problemet att inom möjligast lorta tiv sticka fienden en massa projektiler på annan wäg än hantgewärens mefar nigm äfwen i bästa fal fan åstadkomma. Ett wapen, hwars effekt bestär uti att med 4 eller 5 skott i minuten afslunga 3 till 4 gånger få många träffande ful: partiklar, fan swärligen tillwägabringa ett större krigselänte än de schweitzska repetergewåren, hwilka på 40 sekunder slunga mot sitt mål 13 särskilda lulor och det måste stå långt efter frangmän: nens mysteriösa mitraileufe och ame rikanarens gatling-fanoner, hwilfa inom här uppgifwen tid lunna aflessa ända till hundra skott. Wid öfwerwåägance af tessa frågor fon man ej gerna undertrycka den mes ning att fullkomnandet af krigsmedlen nöcwändigt måste medföra ren werkan att förkorta krigen och med detsamma wäsentligen minska krigseländet, hwilket ide endast är att föfa på slagsältet, äfs wensom lägga binder i wägen för ett alltjör ofta återkommande af dessa nas tional lirancen. Om än genom begagnande af exploderande handgewärskulor ve träffatce blessyrer bli farligare än bittills warit förhållandet, bar man dock ide att wänta någen synnerlig minskning af eländet genom deras ajskaffande, och trigets lidanden bli såkerligen ide afc bjelpta genom tet föreslagna förbudet. Foltens fria samfärdsel, mot hwilken just Ryssland ännu alltjemt afsluter sig, massornas wäxande bildnina en fund statsförfattning och en nationel organi sation af förswarskrafterna äro de enda tillförlitliga medlen att inskränka krigens antal och med tetsamma tillstoppa fälslorna för krigseländet. Men vå en gång ett fårant åskwårer kommer till urlards ning på ten politiska himlen, då skall ret större onda, fom kriaet bar sitt släptåg, ide utaå från den med erplofis tionskulor utrustade bären, utan från ven fiende, i hwars hjerta bumanitetåprincipen ännu ide wunnit insteg.