Norrländska Korrespondenten – 28 juli 1868, sida 2

plifva förekommen, störtade fram med strök han sig emellanåt öfver skägget, men han yttrade intet. I I detsamma öppnades dörren och han vände sig om för att slunga en blick af vrede på den af hans slafvar, som vågade störa honom. Men då han i stället såg tvenne beväpnade främlingar, tog han ett steg tillbaka. Röfvare, mördarels mumlade han, i det handen liksom af sig sjelf flög till fästet af den präktiga dolk, som blänkte ur hans bälte. Men Firmino, full af ifver att icke värjan i handen för att på ögonblicket nedgöra fienden. Den gamle turken satte sig emellertid genast till motvärn, och med en österlännings vighet afböjde han värjstöten. Pirmino tog ett steg tillbaka, ty nu gjorde turken ett utfall med sin doik och, medan han svängde dess blixtrande stål med högra handen, fattade den venstra en pistol, hvilkens guldbeslagna kolf likaledes framsköt ur hans bälte. Ett skott skulle otvifvelaktigt förorsakat larm och gjort damernas befrielse tvifvelaktig om icke omöjlig men de båda qvinnorna hade sprungit upp så snart deras befriare uppträdde. Min far, utropade Jacinta, som ögonblickligen insåg hvad som var å färde. Den djerfva österländskans blod svällde vid tanken på att det var befrielse, det gällde. Utan besinning beslöt hon att