Norrländska Korrespondenten – 28 juli 1868, sida 2

( ud är stor! suckade turken och öfverlemnade sig åt sina starkare fiender. År ni fröken Fahneskiöldp, sade Göthenstjerna till den bleka damen, som orörlig betraktat det uppträde, hvilket afgjorde hennes frihet, hennes lif och död. vJar, utbrast hon, ja, det är jag. O, Gud! jag hör svenska. Det är en räddares röst!5 Jag skall rädda er, frökenb återtog Göthenstjerna. IIvar äro edra föräldrar?) De äro mördadeb klagade hon: De hafva mördat alla utom osso? Jag skall hämnasb sade Göthenstjerna kallt. vGubben skall följa oss. Låt oss skyndab Jacinta hade kastat sig till sin fars bröst. Det var med hänryckningens jubel som far och dotter omfamnade hvarandra. Men ögonblicket var vigtigt Faran var öfver deras hufvuden. Skyndsamhet var af nöden. Firmino öppnade dörren och såg ut i trädgården. Ingen syntes åt palatset till. Läat oss skynda! sade älven han. Jacinta fattade vänligt ITelenas hand och Firmino tillsade dem att följa sig. Göthenstjerna tog paschan iarmen och tvang honom att äfven medfölja. Så snart de bortilande träffade den förste af Firminos medhjelpare, lemnade Göthenstjerna paschan att bevakas af ho