Till herrar folkskollärares behjertande. Wi ega ett wackert språk — det fan ingen neka, — men wi uttala det illa, hwilket icke heller kan betwiflas. Men huru skola mi komma till nagot bättre bärutinnan? Huru skall allmogen få ett mera wårdart uttal? Wi wänra ofs här. uti till herrar skollärare, hwilka i få många fall böra wara allmogens föresyn. Man lär sig mycket af ten med hwilken man umgås. Så talar man bättre i städer än på landsbygten. Wi höra tjenstefelk i bildade hus tala bättre än allmogens tjenare. Srulle icke vå ffol:barnen lära af fin skollärare, med bhwilfen ve många år få umgås? Jo, wi tro det, och ret få mycket mer fom wi på flera ställen fett prof derpå. Om ffols läraren i sitt umgänge med barnen äf: men utom skolan, i fina förklaringar för bem, i upphörandet af deras leror m. m. talar fpråfet få fom det bör talas, få skall detta i tidens längd hafwa ett port inflytande på det uppwäxande slägtet. Här möter en inwändnina, fom vod ide är swår att wederlägga. Man får ger; barnen förstå en bättre, tå man talar ett för vem bearipligt språk. Bis: serligen. Man bör lämpa fia efter ver ras förstånr, tala få att de förstä vet; men man behöfwer terföre icke nyttja bondspråket. J ifrågawarande fall är tet wäl barnen fom böra lämpa fia ef ter och lära af skolläraren och icke twärt: om, Talar skolläraren ide småländska, ide halländska, ide westgötska m. m., utan ren swenska, så skall ock otwifwelaktigt hela landets ungdom lära sig med tiden tala bättre; och de fördelar som deraf winnas äro icke få. Den som talare bättre, skulle icke widare af andra kallas högfärdia, fom nu ofta ster, Provincialismer skulle upphöra. — Annu en god frukt: Man söker i wåra dagar lämpa skrifspråtet efter uttalet, men hurudant skall man wål wänta allmogens skrissprål skall wara, då uttalet är förwändt? Ett wackert och wårdadt uttal skulle ofta wara till god bjelp wid skrifwanre för rem om ide funna erhålla en fullständig arammatikalisk underbyaanad. (H. N.)